Aarre kom till Hanssons som en direkt följd av andra världskriget
Det finska vinterkriget utkämpades mellan Finland och Sovjet-unionen sedan Sovjetunionen den 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anfallit Finland. Efter hårt och envist motstånd tvingades Finland den 13 mars 1940 gå med på fred och göra landavträdelser (10 procent av sin yta), bland annat Karelska näset.
Vintern 1939/1940 var i Finland en av de kallaste som uppmätts, det var konstant minusgrader och ofta låg temperaturen mellan –20 och –40 °C. Kallaste uppmätta temperaturen i Finland nådde ända ner till –47 °C.
Redan 1939 började barn från östra Finland att anlända till Sverige. Snabbt bildades det genom samverkan många olika hjälporganisationer, som Centrala Finlandshjälpen och i Finland Nordiska Hjälpcentralen. Viljan att ta emot ett barn var stort. Efterfrågan var ibland större än det fanns barn att tillgå. I Sverige var samhörig-heten med Finland djupt rotad efter den långa tid som Finland var en del av Sverige. Dessutom har det alltid funnits nära länkar till den svensktalande befolkningen i Finland, dvs. finlandssvenskarna. Många fosterhem öppnades i Sverige liksom ett flertal barnhem. Transporterna från Finland gick för det mesta med båt men även med tåg via Haparanda. Många av barnen var undernärda men de flesta var friska.
Under vinterkriget1939–1940 och fortsättningskriget 1941–1944 reste cirka 70 000 barn från Finland till Sverige. Det var barn från både finska (finskspråkiga) och finlandssvenska (svensk-språkiga) hem. Drygt 5 000 återvände inte till Finland utan adopterades av sin svenska familj eller fick stanna som fosterbarn efter överenskommelse med barnens biologiska föräldrar. Krigsbarn skickades även till Danmark och Norge, dock i betydligt mindre utsträckning.
Även till Ede kom det barn från Finland. Två av dem var bröderna Lauri och Aarre Pulli. Pojkarna var de yngsta barnen i en barnaskara på 11 barn födda mellan 1917 och 1936. Familjen var bosatt i Koivisto, Björkö län i Finland. Pappan hemmansägare Erland Pulli avled före 1939. När finska vinterkriget bröt ut 1939 stod Jenny Pulli, som var mammans namn, ensam med sina 11 barn. Den äldsta 22 år och Lauri, som var yngst endast, 2–3 år. I den situation som rådde så sågs sig Jenny tvungen att sända yngsten till Sverige. När exakt det skedde har jag inte lyckats få fram men det troliga är att det skedde runt 1941–43. Den lille pojken skiljdes från sin mamma och sina syskon och kom att tas om hand som fosterson av nämndeman Holger Westin och hans fru i Nederede, Stöde.
1944 tog Jenny det svåra beslutet att sända iväg även den näst yngste sonen till Sverige, den då 11 årige Aarre. Aarre kom till Halmstad den 25 oktober för en månads karantän innan han skulle placeras ut i ett fosterhem.
I Aarres ansökan för att bli svensk medborgare 1952 kunde man läsa om hur det gick till när han kom till Lydia och växte upp där:
Den 25 november 1944 klev alltså Aarre av tåget vid Överedes hållplats. Där stod den då 21 åriga Margit och tog emot och de gick sedan de ca 500 meterna till Aarres nya hem. Han gick igenom skolan och blev kvar på gården till vuxen ålder och blev ett stort stöd för Lydia när flickorna hade gift sig och flyttat hemifrån. När han sökte svenskt medborgarskap 1952, då han var 19 år, fick Jenny Pulli lämna sitt godkännande och Lydia sitt intygande att Aarre var en person som förtjänade medborgarskapet.
Porträtt på Aarre och foto på de två bröderna Pulli. Lauri till vänster och Aarre till höger, bakom står Margit, Ingeborg och Hjalmar
Barnbarnen föds i rask takt i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet
Lydia är nu 53 år och lever ensam med Aarre på gården sedan Margit och Gully flugit ut 1945. Aarre går i skolan på dagarna och Lydia har sin lilla verksamhet där hon köper in lump och säljer garner. Hon har också höns, gris och häst kvar på gården. Kanske har hon kvar drängen för att få hjälp med sysslorna på gården.
Lydias första barnbarn blev min storasyster Anita som Margit och Thure fick på trettondagen 1947. Bara några månader senare adopterar Ingeborg och Hjalmar sin son Claës Reinold. Claës föddes på Karolinska sjukhuset av den 27 årige och ensamstående Anna Mary Birgitta Ericsson den 4 maj 1947. Den 13 maj överlämnades Claës till barnavården då mamman inte hade möjligheter att behålla honom. I juni döps han i Björna kyrka i Ångermanland dit Ingeborg och Hjalmar flyttat i oktober 1946. Dopförrättare var Hjalmar som var kyrkoadjunkt i församlingen. I dopboken framgår också vem pappan var. Adoptionen blir klar i december 1947.
Till vänster Margit och Lydia med Anita sommaren 1947.
Ovan en inte helt nöjd Anita då Claës har intagit hennes barnmatstol. Claës bodde hos Margit och Thure under en period då Ingeborg och Hjalmar båda låg inlagda på sjukhus för allvarliga skador efter en trafikolycka 1949 (?)
Nästa barnbarn fick Lydia när Gully och Sven fick Hans den 18 maj 1949. Hans fick tre år senare en lillebror Lars som kom till världen den 21 september 1952.
Margit och Thure i gräset med Anita. Sven med Hans i knät och Gully snett bakom. Längst till vänster på bilden är Kalle Larsson från Gim som var kompis till Margit och Thure. De byggde och ägde bl.a. stugan i Edebosjön tillsammans. Kortet taget sommaren 1950?
Det som kan att bli Lydias sista barnbarn föddes den 9 mars 1953 och döptes till Jan-Erik Valentin. Det var en varm och fin vårdag då Thure egentligen inte hade tid att åka ner till Sundsvalls Lasarett för han var i full färd med att vaxa Folkvagnen hemma på gården i Gim. Han fick avsluta snabbt och tog med sig den då 6 åriga Anita i Bubblan och åkte till stan. Anita blev lite besviken när det blev en lillebror, hon ville ha en syster men sa så småningom att det fick gå. Anita har ett starkt minne av den dagen för pappa tog med henne till stans finaste hotell, Knaust, där de firade den nya familjemedlemmen men lunch. Anita berättar att de var lunchmusik också, vid ett piano satt en man och spelade och det som fastnade hos Anita var ledmotivet ut Harry Lime Theme.
1950-talet verkar ha varit ett bra decennium för Lydia
På gården får Lydia allt mer hjälp av Aarre som blivit vuxen. När han fyllt 18 år tog han körkort och de köpte en Folkvagn, jag skriver de för jag antar att Lydia betalade eller åtminstone sponsrade. Det gjorde att Lydia fick möjlighet att röra på sig lite lättare när Aarre kunde skjutsa henne. Aarre fick också en helt annan frihet i och med körkort och bil. 1952 blev han dessutom svensk medborgare, som jag berättat om tidigare, vilket gav honom ytterligare frihetskänsla.
Längst till vänster på bilden är Stina Edlund, som hon hette som gift, hon har Arne på armen och framför henne står storebror Gunnar. Gunnar var född 4 dec 1952 och Arne är född 5 juli 1956 vilket gör att jag bedömer att kortet är taget sommaren 1957. Sedan ser vi Lydia rak och knak fortfarande. Flickan och de två kvinnorna är okända för mig. Framför Folkan står Aarre.
Under 50-talet ska Aarres mamma Jenny Pulli ha varit på besök i Ede. Det måste ha varit omvälvande att efter så många år träffa sina två nu vuxna söner.
Vid minst ett tillfälle besöktes Öjes i Malung. Anita fick följa med Margit (vem var det mer? Hur var det med dockan? Mer info?)
Minnen jag har från besök hos mormor är framför allt när vi träffades där alla tre familjer vid storhelger och födelsedagar. Barnen dvs. Hans, Lars, Anita, Claës och jag satt i köket medan de vuxna satt i salen. Jag minns det som väldigt roliga tillfällen med en hel del bus med kusinerna.
Inte den häst jag träffade utan en tidigare häst på gården. Troligen en Kronhäst det med. Drängen på gården, som jag inte har något namn på, har ställt upp sig för fotografering tillsamman med gårdshunden. Inte helt olik vår hund Cava innan klippning.
Ett starkt minne jag har från att ha varit där ensam är när jag var där i 6–7 års åldern. En försäljare av religiösa tidningar och böcker, kom på besök. Kanske var han också Missionsförbundare. Mormor och han satt i rummet innan för köket, kontoret, och pratade lääänge. Mormor köpte en bok till mig som hette ”Den lille mannen som ville se Jesus” som jag läste sönder och som fortfarande finns kvar. Den kostade 2:75.
Ett annat minne är hur jag fick hjälpa till att mata hönsen och plocka ägg. Jag fick också vara med och mata grisen och hästen. Hästen minns jag som svart och gigantisk. Namnet på hästen kommer jag inte ihåg men mormor berättade att det var en Kronhäst som blev inkallad till Armén någon gång per år. För mig lät det både lite konstigt men också spännande.
Enligt Armémuseum infördes systemet med ackordhästar, eller kronhästar, redan 1885. Ackordhästsystemet behölls till de sista hästdragna förbanden upphörde men behölls till 1974 vid de sista regementen där vägar saknades. Lantbrukarna fick ”låna” kronans hästar, ackordhästar eller krono-hästar. Lantbrukaren fick förbinda sig att utfodra hästarna och hålla dem i bra trim samt svara för eventuella kostnader. Det var under lantbrukets bråda tid, oktober till augusti som lantbrukarna hade hästarna. Under en månads tid i september skulle hästarna åter till sitt regemente för att delta i årliga höstmanövern. När hästen blev 22 år så gick den i pension och skänktes till fodervärden.
Med start 1947 tog svenska och norska familjer emot barn med svåra förhållande hemma i Berlin. Berlinhjälpen förmedlade platser för 50 000 barn under åren 1956 och 1993. Tanken var att barnen skulle få byta miljö under två till tre månader, få lugn och ro, frisk luft, tillgång till ren natur och en möjlighet att äta upp sig. Det var oftast aktivt troende familjer som tog emot barnen. Det var därför inte så konstigt att Hjalmar och Ingeborg tog emot en flicka från Berlin under somrarna med start från slutet av 1950-talet. Hon hette Eveline och var med när vi träffades hos mormor under somrarna.
Härbret på gården i Ede blev stommen till en fjällstuga i Storvallen
Sven svåger, som pappa ofta kallade Sven i Stöde för, var en riktig frisksportare. Familjen Ytterström besökte, som jag minns det, ofta Härjedals- och Jämtlandsfjällen på skidsemester. Vi i min familj åkte under flera år till Laisalidens Fjällgård i Hemhavan. Intresset för fjällen fanns alltså hos både Ytterströms och Johanssons. Hjalmars bakgrund som Jämtlänning gjorde även Brolinsons intresserade av att skaffa en fjällstuga. Man blev lovade av Lydia att få märka upp och riva det timrade härbret på gården och använda det som bas till en stuga.
De tre svågrarna hittade en tomt i Storvallen, Storlien. Man fick köpa loss en tomt 1537 m2 för 2 305: – (1:50 /m2) av Sten Olofsson i Storvallen. Ett fantastiskt fint läge på renbetesland precis vid trädgränsen. Tomten låg 700 m från E75:an (E14 idag), på sommaren kunde man köra med bil halva vägen men på vintern var det bara att skida. Beskrivningen för att hitta sitter etsad i minnet – ”andra parkeringen på höger sida efter Rundhögsvägskälet”.
Timret körde Sixten Storingen Sandström upp med lastbil till övre grusgropen. Ett andra lass körde Aarre upp med traktor och släp. Från grusgropen var det bandtraktor med släp som fick göra jobbet med timmer och övrigt byggmaterial. Som jag kommer ihåg det drog bygget igång på sommaren 1960, då var Lars och jag 7 år. Medan de andra jobbade så lekte vi i bäcken som rinner över tomten och satte varsin pappspik i varenda stubbe vi såg. Det var Thure och Sven som drev projektet med visst stöd av Hjalmar och fruarna. När Storingen hade lämnat sitt lass så myntade han ett uttryck som fastnat – ”Hur fan ska det här bygget fungera med två judar och en prästjävel” – med det visade sig fungera riktigt bra.
Sven och Thure lämnade över ansvaret för sina butiker i Stöde och Gim till Gully respektive Margit och jobbade med bygget minst en vecka i månaden som jag minns det. Under byggtiden fick dom bo för en billig penning hos Sten och Inga Olofsson ner på Storvallen. Till tomten fanns ingen el framdragen och heller ingen brunn. Uppfinningsrikedomen och modet att pröva nytt var stor och man installerade bl.a. vattenburna element som värmdes upp med en fotogenkamin. Man drog också gasolledningar i hela huset med gasollampor i storstugan, tvättrummet och i de tre sovrummen. De två stora P11 tuberna med gasol stod utanför huset. I varje sovrum eller rättare sagt sovalkov fanns två hyttsängar inträngda. Tanken var att alla vuxna och barn i de tre familjerna skulle kunna var i stugan samtidigt. Dricksvatten ordnades genom en uppdämning av bäcken en bit upp på fjällsluttningen. Självtrycket gav vatten i en plastslang till såväl kör som tvättrum. Hade man tur kunde man när man grävt ner till bäcken skopa upp vatten även då. Om inte så var det bara att hämta i plastdunkar på BP inne i Storlien. Tvätt- och diskvatten fixades genom att tina snö i en 50 liters mjölkkruka i köket. Mat lagades vi fotogenkaminen och på en gasolspis med ugn.
Klicka och kolla på smalfilmerna från bygget av stugan där ni ser hur timret och annat byggmaterial blir levererat och hur Thure, Sven och Hjalmar sätter upp stugan.
▶️ https://www.gimbon.se/wp-content/uploads/2026/09/Storlien-1960-I.mp4
▶️ https://www.gimbon.se/wp-content/uploads/2026/09/Storlien-1960-II.mp4
När stugan stod klar så skulle naturligtvis Lydia få se den i verkligheten. Lydia var vid det här laget så ofärdig att hon inte kunde gå de 300–400 meter uppför i fjällterräng. Som jag kommer ihåg det så åkte Lydia med oss till stugan i vår grafitgråa Merca 180. Vid översta grusgropen, där vi parkerade, mötte en bandtraktor med släp upp, samma som användes för byggmaterialet. På släpet hade man satt fast en karmstol som Lydia kunde sitta säkert i upp mot stugan.
Hon tyckte det var fantastiskt att få se stugan och vi stannade en natt. Natten minns jag som hemsk. Lydia fick ligga för sig själv i sovalkoven på nedervåningen och mamma och jag låg på varsin madrass i storstugan. Mormor snarkade något så hemskt så vi kunde inte sova – var bara att skratta åt eländet.
Stugan nyttjades flitigt under många år och det är bara positiva minnen av gemenskapen i stugan.
Idag ägs stugan av Claës äldsta barn Jan Brolinson och nyttjas inte bara av hans familj utan också av hans syskonfamiljer.
Lydias åldern började ta ut sin rätt i början av 1960-talet och i november 1965 somnade hon in
Lydias rygg värkte och orkade inte hålla upp hennes kropp. Hon gick vaggande helt dubbelvikt med käppen i ena handen för att överhuvudtaget kunna ta sig fram. Det är så jag minns henne dubbelvikt vaggande.
| En glad Lydia på sin 60-årsdag 17 augusti 1952 |
När det 1962 var dags att fira Lydias 70-årsdag då hade mågen Thure skaffat filmkamera så den dagen blev förevigad med rörlig färgfilm. I första delen av filmen sker lite med informell uppvaktning där 10-åringarna Jan-Erik och Lars var först att uppvakta. Sen på tur, i röd klänning, var Anita som då hunnit bli 16 år. Sedan ett klipp där Aarre, Gully och Margit snabbt syns i bild. Med Ytterströms blå/vita Volvo duett kommer Sven och 13 åriga Hans till kalaset.
Efter en sekvens med Lydias hönor så blir det den mer formella uppvaktningen. Först Brolinsons med Hjalmar, Ingeborg och Eveline. Guld i vit klänning och Margit i en mönstrad mörk stod näst i kön. Sedan är det barnbarnens tur med Anita, Claes, Hans, Jan-Erik och Lars på rad. Den äldre herren som sedan uppvaktar är Lydias kära svåger Olle Lindeberg från Lillboda. Sedan är det matdags där Anita och Claes är serveringspersonal. Här dyker förutom alla som redan presenterats också Thure som lämnat kameran till någon annan för en kort stund.
▶️ https://www.gimbon.se/wp-content/uploads/2026/07/Lydia-H-70-ar-1962.mp4
Lydia hade högt blodtryck som hon medicinerade för men det fungerade nog inte lika bra för 60 år sedan som det gör idag. Som jag skrev om tidigare så snarkade hon på nätterna och hade säkert också sömnapnéer som inte behandlades på den tiden. Vintern 1963 drabbades hon av en hjärtinfarkt och låg inne på Sundsvalls lasarett.
Hon repade sig hjälpligt och tack vare att hon hade goda grannar, Aarre och oss i dotterfamiljerna så klarade hon sig skapligt och fortsatte bo hemma på gården med sina höns och sin gris. Den 24 november 1965 satte dock hjärtat till slut stopp för hennes 73 åriga liv. Jag och mamma hade varit på besök hos henne kvällen innan och då var allt som det skulle. Morgonen därpå hade hon klivit upp gjort morgontoalett och klätt på sig och var i köket ock stökade när hon kände att det var något på gång. Hon rullade ihop sin kofta och lade som huvudkudde på köksgolvet och där somnade hon in. Det var en granne som hittade henne och hennes oroliga katt senare på dagen.
| Graven på kyrkogården i Stöde Lydia ligger begravd tillsammans med Erik Albert och sonen Hans-Gustav som gick bort endast 20 år gammal. I samma grav ligger också Ingeborg och Hans Hansson kusinerna som föddes i Romarheden, Malung men levde större delen av sina liv i Ede, Stöde. |
Endast 6 månader senare, den 22 februari 1966, dog också Olle Lindeberg, Lydias svåger i Lillboda som hon haft så mycket glädje tillsammans med.
Den 16 maj 1966 gjordes bouppteckningen efter Lydia. Arvet efter Erik Albert som gått bort 1929 och efter Hans Gustaf som gått bort 1939 hade inte skiftats så det skulle också göras. Hela behållningen med skog, gård och inventarier uppgick till 47 849:73 vilket motsvarar knappt 570 000: – i dagens penningvärde.
Den 9 september 1967 skedde arvsskiftet efter Lydia och Erik Albert och senare i månaden fick systrarna lagfart för fastigheterna som Lydia lämnade efter sig.
Gården med lite mark omkring styckades av och såldes för sig. När det kom till skogen och den odlingsbara marken så hade Lantbruksnämnden synpunkter på vem som fick köpa skiftena på den tiden. Antalet jordbrukare och jordbruksföretag minskade kraftigt under 1900-talet och lantbruken fick nya krav på sig när det gällde modernisering och produktivitet. Staten försökte kontrollera omvandlingen genom rådgivning, subventioner och lagstiftning som t.ex. reglerade rätten att köpa och sälja jordbruksmark.
I Hanssons fall bestämde Lantbruksnämnden vilka som skulle få köpa marken och skogen – några ”storbönder” som staten ville stödja.
Nere vi Ljungan finns en grustäckt, lite skog och betesmark på ca 2 ha som styckades loss och behölls av Ingeborg, Gully och Margit. Grustäkten gav lite pengar då systrarna kunde sälja grus vi bygget av bl.a. E75:an som gick genom kommunen. Alla övriga delar av det som hade köpts av Erik Alberts pappa Hans Hansson 87 år tidigare hade nu splittrats upp och lämnat släkten.
Marken vid Ljungan har nu kommit till nytta genom att Gullys barnbarn Emelie äger skiftet sedan 2023 och det används för att odla foder eller användas som betesmark till hennes får och hästar. Grustäkten får inte användas i kommersiellt syfte längre med Emelie kan ta grus till husbehov.