Bonddottern från Nedansjö och handskmakaren från Malung fick en alldeles för kort tid tillsammans i Ede
Margit, min mamma, var bara drygt 6 år när hennes pappa gick bort. Han dog i hjärtproblem 1929 endast 39 år gammal. Då hade Erik Albert hunnit leva tillsammans med Lydia i knappt 15 år. Lydia blev ensam med fyra barn. Margit var yngst med sina nyss fyllda 6, sedan kom Hans-Gustav 9, Gully 10 och äldst var 12-åriga Ingeborg. Erik Albert lämnade också efter sig sitt företagande som skinnuppköpare och handskmakare. Lydia levde ett, som jag förstår det, tufft eller strävsamt liv som man sa på den tiden. Min mormor, som jag bara minns som en krum och dubbelvikt gumma, klarade av att sköta gården tills hon gick bort 1965 då hon var 72 år gammal. Vi fick meddelandet av en granne som hade knackat på och hittat henne död på köksgolvet. Hon hade hunnit rulla ihop sin kofta och lagt den som huvudkudde när hon hade somnat in på golvet med katten som oroligt sällskap. Jag och mamma hade varit hos henne kvällen innan och då var allt som vanligt. Vi var nog de sista som träffade henne i livet.
För att så här i efterhand försöka förstå var morfar och mormor kom ifrån och hur de kom att leva sina liv så har jag grävt en hel del de senast åren. Nu känner jag mig mogen att skriva min berättelse.
Jag börjar med att berätta om Erik Alberts bakgrund med båda föräldrarna ifrån Malung i Dalarna. Går vidare med Lydias bakgrund med pappan från Tisselskog i Dalsland och mamman från Nedansjö, Stöde i Medelpad. Nästa del blir ett avsnitt om deras liv tillsammans i Ede för att avsluta med Lydias 36 år på gården utan Erik Albert 1929–1965.
I texten finns också en berättelse i berättelsen insprängd i tre korta avsnitt om Manfred Eriksson, en länge okänd halvbror till Erik Albert och alltså farbror till min mamma.