2. Min morfar Erik Albert Hanssons bakgrund

Öjes är gårdsnamnet för födelse och uppväxt för de allra flesta av mina förfäder på Erik Alberts sida

I Fulunäs går Görälven och Fulan samman och bildar Västerdalälven. Den rinner söderut genom kända Dalaorter som Sälen och Lima innan den slingrar sig igenom Malungsbygden. Den rinner sedan vidare, nu mer österut, fylls på med Vanån i Vansbro och möter Österdalälven från Siljan i Djurås. Tillsammans bildar de den stora Dalälven som går ut i Östersjön och utgör den naturliga gränsen mellan Svealand och Norrland.
 

Från Malungsbygden härstammar hela min släkt på morfars sida. Då Västerdalälven rinner rakt igenom bygden så finns det en östra sida och en västra sida av Malungsbygden. Ortsnamnen bakåt i Erik Alberts släktträd är Idbäck, Böle, Tällbyn, Grönland och Backa. Det är orter som de ingifta kommit ifrån, när de gift sig har de flyttat till sin karl i Romarheden och närmare bestämt på gården Öjes. Alla orter i trädet ligger på den västra sidan av älven och avståndet mellan Idbäck i norr och Backa i söder är knappt 9 km. Inom det området har man hittat sina livspartners så långt bak jag kommer i min forskning dvs till runt 1700.

Min morfars föräldrar, Hans Hansson (1858–1915) och Ingeborg Ersdotter (1858–1904) hade två bröder från Öjes som pappor, Hans (1827–1912) och Eric Jonsson (1831–1917). Föräldrarna till min morfar var alltså kusiner vilket väl inte var så ovanligt på den tiden. 

Gården Öjes i Romarheden har varit helt dominerande i historien om mitt ursprung i Dalarna. Namnet på gården kom till 1753 då Arfs Eric Halvarsson (1727–1803) köpte en fastighet i Romarheden tillsammans med sin nyblivna hustru Ingeborg Hansdotter (1729–1793). Arfs Eric var född och uppvuxen i Östra Öje, 18 km nordost om Malung, därav namnet Öjes. Hans föräldrar var fjärdingsman Arfs Halvar Ersson och Carin Bengtsdotter (1702–1789). Släkten kan följas i mantalslängden i Öje ända till 1539. 

Vandrande skinnare bidrog till att ekonomin gick ihop på många av gårdarna i Malung fram till sekelskiftet 1900

I Malungsbygden hade man sedan urminnes tider svårt att få tillräcklig utkomst på sina gårdar. Det berodde till stor del på den magra jorden och att Malung tillhör Mellansveriges kyligaste zon. Men det berodde också på att här strävade man efter att varje arvinge helst skulle ha en del i varje jordbit. Inte som brukligt var, utanför Dalarna, att den äldsta sonen i familjen löste ut sina syskon och tog över gården. Det fick till följd att gårdarna med tiden fick allt mindre mark att leva av. För att överleva måste man skaffa sig binäringar. Förutom jakt och fiske blev skinnaryrket den allra viktigaste binäringen som finns beskriven långt bak i historien. Malung hade ett bra geografiskt läge så det gick att hitta gynnsamma marknader för de vandrande skinnarna. Bergslagen, Vänerns stränder och Glommas dalgång i Norge var några av dom. Man förflyttade sig oftast på vintertid men använde också vattenvägarna under barmarkstid.

I boken ”Ur en sockens historia del tre” finns skinnaryrket väl beskrivet. De vandrande skinnarna jobbade i skinnarlag som bestod av 3–5 personer. Den som ledde arbetet var ”skinnargubben” som var mästaren i laget. Sedan fanns det 2–3 skinnare som under skinnargubbens ledning bearbetade och sydde kläder, fällar, mjölpåsar mm. När skinnarna kom till gårdarna så hade skinnen hängt ute på tork och var ”torra och stela som bockhorn” och behövde mjukas upp med vatten. Det var ”blötpojken”, den yngste och mest oerfarne i laget, som skötte det jobbet. En blötpojke kunde följa med på vandringarna så tidigt som i åttasåldern men för det mesta så började de efter konfirmationen dvs runt 13 år. ”Blötpojken” gick före resten av skinnarlaget till nästa gård som skulle besökas. Där blötte han upp de skinn som skulle beredas vilket kunde vara ett ganska tufft jobb för en liten grabb som inte kände till gårdarna och de som bodde där. Det berättas att de allra yngsta ”blötpojkarna” ofta inte kunde utföra jobbet som skulle göras men fick följa med ”för att få maten” under de magra tiderna. Hemma var kvinnorna och skötte gården med djuren under de tider karlarna var på vandring.

Skinnarlagen gav sig iväg till sina gränder vid Mickelsmäss när höstbruket var klart och stannade borta till så nära julen som möjligt beroende på jobb. Efter jul gav man sig iväg igen, senast vid tjugondag knut, för att inte vara hemma igen förrän det var dags för vårbruket.

Det de kallade för gränder var de områden där man av hävd hade sina områden – byar och hela socknar. Lagen hade jobbat in sig genom åren och gränderna gick oftast i arv från far till son. Man hade jobb på gårdarna där mannarna också fick mat och husrum under den tid som jobben pågick med gårdens hudar. Värmland och de delar av Norge som de vandrande skinnarna jobbade i ansågs som väldigt generösa trakter där det aldrig var snålt med mat och alla kunde äta sig mätta oavsett om man var en ”skinnargubbe” eller en liten pojke som inte bidrog så mycket till skinnarjobbet. 

I ett av alla skinnarlag var min morfars morfar Öjes Eric Jonsson (1831–1917) ”skinnargubbe”. Med i laget som skinnare var sonen Öjes Jonas Eriksson (1860–1947) som alltså var bror till min morfars mor Ingeborg Ersdotter. Jonas hade börjat som ”blötpojke” när han var 10 år (1870). Erics skinnarlag hade sina gränder i Grangärde och i Nås. Farfar Öjes Jonas Hansson (1796–1870) hade sin gränd i Kil, Värmland. Grangärde ligger drygt 11 mil sydost om Rommarheden, Nås mittemellan och där jobbade man bara på hem- eller bortvägen. 

Det var från den lilla byn Nås som 15 vuxna och 22 barn utvandrade till Jerusalem för att predikanten Olof Henrik Larsson övertalade dem. De hade levt ett gott bondeliv hemma i Dalarna och gav sig inte iväg av tvingande nöd. Ändå sålde de hus, mark, djur och redskap och tog farväl av släktingar och hembygd för alltid. De emigrerade 1896 och bosatte sig med the American Colony. The American Colony var en kristen grupp som var bildad av två amerikaner, Anna och Horatio Spafford. Efter att Selma Lagerlöf rest till Jerusalem tillsammans med Sophie Elkan 1899 skrev Selma böckerna om Jerusalem baserade på verkliga händelser utifrån vad hon mötte bland de utvandrade från Nås. Böckerna finns också filmatiserade.

Skinnarna stannade på gårdarna allt från en dag, om man bara skulle göra en fäll t.ex., till 5–6 dagar om både pälsar och fällar skulle sys. För en fäll fick man 2 kr – 2:25. En arbetspäls tog längre tid att göra så för dem gav jobbet mer betalt. Deras lag var aldrig ute på förvintern utan endast efter jul. Öjesgården i Romarheden lämnades vid trettonhelgen eller tjugondag knut och återsågs inte förrän till påsk eller valborgsmäss beroende på tillgång på jobb. 

På 1880-talet, när symaskinen började sprida sig, startades små konfektionsföretag i Malung och då fick skinnarna konkurrens. Skinnuppköpare åkte runt och köpte upp oberedda skinn och sålde vidare till de som börjat med skinnhantering hemma i Malung. Det ledde fram till att de vandrande skinnalagen succesivt försvann och 1893 gjorde Jonas Eriksson sin sista säsong i Grangärde.

Till vänster ”skinnargubben” Öjes Eric Jonsson (1831–1917) min morfars morfar.  I mitten sonen Öjes Jonas Eriksson (1860-1947) min morfars morbror. Förutom skinnare var han även jordbrukare och timmerman. 1919–1931 tillhörde han kommunalfullmäktige. Han var aktiv i Malungs Missionsförsamling bl.a. som styrelseledamot och var en av initiativtagarna till Idbäcks Blåbandsförening där han också blev ordförande.  Till höger ett exempel på ”Gränjespäls” som tillverkade åt grangärdekarlarna för att ha när dom körde malm vid gruvan eller bar järn. (Bilder från ”Ur en sockens historia”)

Erik Alberts blivande föräldrar lämnade Malung för ett liv på gården i Ede, Stöde socken, Medelpad

Som framgår av kartan så begav sig en del av de vandrande skinnarlagen betydligt längre bort än till Värmland och Norge. 

Det måste vara så att även Erics bror Hans Hansson (Erik Alberts pappa) varit vandrande skinnare och att hans far Hans Jonsson hade gått norrut till gränder i Medelpad över 30 mil bort och att Hans varit med som ”blötpojke” och sedermera skinnare. 

Första dokumenterade beviset på att Hans Hansson varit i Stöde är att han i november 1887 köpte 1 mål i Ede Nr 4, gård med mark och skog. Lagfarten blev godkänd i februari 1890. Han köpte det tillsammans med sin hustru Ingeborg som han hade gift sig med 3 år tidigare. De köpte fastigheten av Hans Erik och Brita Albertina Dahlgren som haft fastigheten sedan 1883.

Jag tyder det som Hans har vistats i trakterna som skinnare, kanske ända sedan han var i tonåren, och fattat tycke för bygden och nu som 27 åring fick han möjlighet att köpa en fastighet och lämna Malung där marknaden för skinnarna hade börjat bli tuffare. Hans föddes på gården Snickar i Romarheden 5 april 1858. Han gifte sig alltså i Malung 1884 med sin kusin Ingeborg, dotter till ”skinnargubben” Eric Jonsson.

Hans flyttar in till Ingeborg på Öjesgården i samband med bröllopet.

I maj 1886 får de sitt första barn Erik. Han blir dock bara 1 år och 4 månader då han går bort i difteri i september 1887. Endast två månader senare i november 1887 är Hans uppe i Stöde och köper den fastighet som min mormor ägde fram till sin bortgång 1965. 

Norra stambanan från Stockholm via bl.a. Gävle, Bollnäs, Ljusdal till Ånge stod klar 1881. Likaså sträckan Ånge till Sundsvall vilket betyder att det gick att ta sig med tåg till Ede om man först tog sig till en station på Norra stambanan.

Det ska dröja till 11 augusti 1889 innan de får sitt nästa barn, min morfar Erik Albert. Han föddes i Malung men dopet skedde i Stöde kyrka två veckor senare, den 1 september, av kyrkoherden Johan Christoffer Ruuth. Samma kyrkoherde som vigde min farmors mor och far ett par år senare den 13 maj 1892. Ruuth blev kyrkoherden i Stöde 1849 vilket han sedan var i 50 år fram till sin död 1899, 76 år gammal.

Som jag förstår det så måste dom ha färdats de 33 milen från Malung till Stöde direkt efter det att Erik Albert hade fötts. Tog dom tåget från närmaste station på Norra stambanan eller hur gick transporten till? Varför gjorde man så? Varför var det så viktigt att han skulle döpas i Stöde? Kan man kanske förstå det på något annat sätt?

Den 15 juli 1894 föds dottern Emma Kristina i Stöde och hon döps i Stöde kyrka och även då var det JC Ruuth som fick jobba. Det kom att bli deras sista gemensamma barn. Enligt böckerna så flyttade paret inte till Stöde förrän i augusti 1894. Verkar lite underligt då dom hade fått lagfarten klar i början av 1890 och fått barn i juli 1894. Kan det vara så att de flyttade in tidigare men att man valde att vänta med ”registreringen”?

I oktober samma år, 1894, styckade man av en ”lägenhet” på 475 kvadratmeter till ”Torp och Stöde Kristna församling”. Lagfart sökte dom inte förrän 1904 och då fick församlingen avslag. En ny ansökan gjordes 1905 och 1906 fick man så äntligen lagfart. Kapellet ligger precis vid byvägen där man svängde upp till min mormor och morfar. Det blev Svenska Missionsförbundet som drev kapellet och mormor kom att bli något av vaktmästare där.

I Stöde står Hans som hemmansägare i kyrkboken men fortsätter också med skinnyrket, inte som skinnare utan som handskmakare. Till gården hör också runt 50 Ha skog och 5 Ha åkermark. Barnen växer upp på gården och Erik Albert står som handskmakarson och så småningom som handskmakargesäll.

När Erik Albert är 15 år och Emma Kristina bara 11 år går Ingeborg bort endast 45 år gammal 1904 i kräfta.

1910 gör Erik Albert sin militärtjänst vid Västernorrlands regemente I28 i Sundsvall. 1911 flyttades förläggningsorten till Sollefteå och bytte 1928 beteckning till I21 som det heter än idag.

1 maj 1915, 11 år efter Ingeborgs bortgång, går pappa Hans bort 57 år gammal. I dödsboken står dödsorsaken som ryggmärgslidande något som kan bero på flera olika sjukdomar. Den 15 sidor långa bouppteckningen efter Hans visar att de hade haft det bra rent ekonomiskt. Fastigheternas taxeringsvärden känns låga – 1 665 Kr, kontanter och bank 3 062 Kr, hushållsartiklar o möbler 8 014 Kr. Översatt till dagens värde blir det ca 400 000 Kr. Till det kom affärsverksamheten där han hade ett lager med råvaror och färdiga skinnvaror på 9 162 Kr, fodringar för sålda varor och givna lån på 9 387 Kr vilket är ca 550 000 i dagens värde. Tillgångar på nästan 1 miljon kronor. De enda skulder han hade var ”förmyndarmedel” för Erik Albert och Emma Kristina

När Erik Albert är 26 år är båda hans föräldrar döda och han tar över gården och affärsverksamheten. Han lever dock väldigt kort tid ensam med Emma Kristina för vid det här laget har han träffat Lydia, min blivande mormor.

Erik Albert höll koll på sina nära o käras födelsedagar med hjälp av en Födelsedags-Bok tryckt 1902