Ett oäkta barn hade fötts i Byn Torps socken i augusti 1911
På en gård i Byn på norra sidan Torpsjön mellan Ljungaverk och Fränsta, ca 25 km väster om Ede, bodde Emma Kristina Eriksson. Hon var yngst i en barnaskara på tre pojkar och lika många flickor. Hon var född 13 november 1886.
Hennes pappa var bonden Erik Johansson från grannbyn Gullgård född 1827. Han gifte sig som 25 åring med den 18 år äldre änkan Ingrid Göransdotter bördig från Stormörtsjön. Ingrid hade varit gift tidigare men hade inte fått några barn. När hon varit änka i två år gifte hon om sig med Erik, inte minst för att få hjälp på gården, men kanske också för att få en bröstarvinge. Så blev det inte för hon fick inget barn med Erik heller. De levde barnlösa i 17 år tills Ingrid gick bort 59 år gammal 1869.
Emmas Kristinas mamma Stina Kajsa Jonsdotter föddes i Lillmörtsjön i Torps socken 1846. Föräldrar var torparen Jon Ingemarsson och hans hustru Märta Lisa Nilsdotter. Stina Kajsa växte upp på torpet med två yngre och två äldre syskon. 1863 fick hon sitt första jobb som piga på en granngård på Lillmörtsjön. Fem år senare blev hon som 22 åring piga hos Erik och Ingrid 1868. I april 1870, året efter att Erik blivit änkling och ärvt gården, födde Stina Kajsa en flicka som Erik tog på sig faderskapet till. Flickan fick namnet Lisa Märta efter sin mormor.
Efter att Stina Kajsa blivit med barn igen gifter sig Erik och den 19 år yngre Stina Kajsa vid midsommartid 1874. På Lucia samma år föds så Johan Eric som skulle komma att bli endast 8 månader gammal. Han gick bort i den då så livsfarliga sjukdomen scharlakansfeber i slutet av juli 1875. I rask takt får de sedan Jonas Olof 1876, Erik Magnus 1878, Nils Andreas 1880, Brita Stina 1884 och till sist Emma Kristina 1886. Emma Kristina fick aldrig chansen att lära känna sin pappa då Erik gick bort 61 år gammal när hon var 1 år och 4 månader.
När Erik gått bort driver Stina Kajsa gården vidare med hjälp av sina barn och en dräng. Ett efter ett flyger barnen ut från boet och 1910 när Emma Kristina är 24 år är hon det enda barnet som är skriven på gården.
Emma Kristina flyttar till Ede och blir hushållerska
När Hans Hansson i Ede blev änkling 1904 behövde han hjälp i hushållet då barnen fortfarande var i skolåldern. Han sökte en hushållerska och det jobbet fick Emma Kristina och flyttade in hos Hans och barnen.
”Å det gick väl bra men så blev det något olycksfall i arbete så att jag började pocka på och ville komma ut i världen jag också. Av någon anledning så stannade inte min mor i Ede utan hon flyttade till sin syster Märta Lindberg i Roggafors, Fränsta, där föddes jag då 1 augusti 1911”
Det här berättar den då 83 åriga Manfred Eriksson när han samtalar om sitt liv med barnbarnet Pia hösten 1994. Pia spelade in samtalet på tre kasettband som nu är konverterade till MP3 filer.
Jag har försökt att kort sammanfatta samtalet i den här berättelsen men jag rekommenderar er att själva lyssna. Det är en riktigt spännande berättelse om hur det kunde vara att leva i Sverige för 100 år sedan.
Manfred fortsätter sitt berättande:
”Jag växte upp där på gården men huset deras var inte så stort och dom hade 3 döttrar själva Märta och Johan så dom var trångbodda. Mamma och jag fick hyra ett järnspisrum på övre botten hos en granne, Pär Olsson hette han, där var det en liten skrubb där det fanns en järnsäng som jag låg i bakom dörren. Å mamma köpte en stickmaskin å lärde sej att sticka. Vi försörjde oss på det. Den där maskin slet hon med hela dygnet för när jag somnade på kvällen satt hon där å när jag vaknade på morron satt hon å drog den också så hon arbeta nog ihjäl sig tror jag. Hon var så snäll så hon sticka åt alla människor oavsett om hon fick betalt eller inte. Jag har tittat i en anteckningsbok där hon skrev ner va hon sålde, hon sticka vantar åt den ena å kofter åt den andra å fick 25-30 öre för vantar å 2-3 kronor för e kofta. Vi hade det så knapert men hon jobbade på men blev sjuk, väldigt sjuk. Sista minnet av henne var att hon låg i sängen och grät så tårarna rann när jag vinkade i dörren sista dagen jag gick på skola. På hemvägen gick jag igenom en skog å när jag gått igenom den så såg jag att byns enda flagga var på halvstång å det var missionshusets flaggstång där mamma var med. Då visste jag… I gården där vi bodde var rullgardinen nerdragen och fönstret stog öppet. Så jag gick aldrig in utan gick vidare till nästa gård, till en moster och morbror som bodde där. Jag kom in där i köke å alla var dom inne där, kändes som dom vänta på mej. Ingen sa något men till slut så kom moster fram och sa – Du får stanna här du Manfred. Dom levde på ett småbruk med en liten skogsplätt så jag fick göra rätt för mig. Arbeta så mycket jag kunde – bonddräng på sommarn å skogsarbetare på vintern det fanns ju inget annat”
Emma Kristina gick bort i lunginflammation den 17 maj 1924 endast 37 år gammal. Manfred var då 12 år och skulle, som han berättar, gå ut den 6 åriga skolan och bli dräng och skogsarbetare hos Märta och Johan. Manfred pratar på banden om ”Morbror Janne” så det verkar som att Johan kallades så.
Pia undrar på bandet vad som hände med ”din far”:
”Min far han dog när jag var mycket ung, kanske 5 år. Min mor pratade aldrig om honom eller att han var dö eller så – hon tänkte nog vänta till jag blev stor och skulle förstå bättre. Men jag visste precis allt om min far och hur jag hade komme till världen. Pojkarna Edwards i en gård nere vid Ljungan – dom hade en hel hop med pojkar. Dom var äldre än mej å dom där pojkarna visste allt. Dom bodde i ett hus där det var bara ett rum å en liten kammare där vi inte fick gå in. Dom levde i det där större rumme å där bodde både föräldrarna å pojkarna. Om nätterna när dom låg vakna kunde dom höra vad föräldrarna pratade om. Å dom berättade allt för mej medan min mor trodde att jag ingenting visste. Av kamrater brukade jag få höra att jag var oäkting. I närmast grannhuse bodde en liten flicka, Anna, som jag lekte med. Ibland blev vi ju ovänner som barn blir å då sprang hon å sa – Oäkt skinn Hans, Oäkt skinn Hans, … Jag brydde mig inte så mycke och förstod väl inte riktigt heller. Men jag berätta för mamma och moster Märta och jag såg hur dom reagera, ruska på huvvena och titta på varandra – dom visste ju var det kom ifrån. Det var Maria i granngårn hon var nog en riktig satmara trots att hon var religiös, hennes karl var det inge ont i.”
Pappa till Manfred var alltså den då 53 åriga Hans Hansson, min morfars far. Det hade Manfred alltså koll på redan som liten och han visste om att han var ”halvmas” då pappan var skinnare från Malung. Han hade flyttat upp till Stöde Socken och köpt ett hemman i Ede, Viskan.
Pia frågar vidare om pappan och om han erkände sig som far för Manfred:
”Jadå de gjorde han. Jag minns honom. Han kom till oss i Rogga och hade en trähäst med sig. Den vart jag så glad i för det var den först leksak som ja hade haft. Jag fick sitta i knä på den där farbrorn och jag tyckte han var så snäll som gett mig den där trähästen. Han satt där länge. Så gick han ut å prata med mamma innan han for därifrån – han cykla dit – det var väl ett par mil. Han cykla efter gamla landsvägen. Jag vet inte vad dom sa å kom överens om. Bara nått år senare så dog han helt hastigt. Han hade då tre barn, Albert, Emma osså mej. Men jag var ju oäkting å dom fick ju inte ärva sina fäder på den tiden. Han var förmögen den där Skinn Hans, han var ju grossist i hela Medelpad mellan Sundsvall o Ånge. Han hade nog gjort sig en god förmögenhet där i Viskan. Jag fick ju inget av dä som oäkting – det var Albert å Emma som fick ärva.
Jag har fått klara mej själv sedan jag var 12–13 år, det var för tur att jag fick flytta till min moster och morbror annars vet jag inte vad det skulle blivit av mig – hade väl fått ge mig ut på vägarna. Inga myndigheter fråga efter mej – inte förrän jag var så gammal så jag skulle mönstra.”
När Hans gick bort 1915 var alltså Manfred 4 år. Om någon fler i Ede än Hans själv visste om Manfred vet vi inget om. Barnen Albert och Emma kanske undrade varför hushållerskan slutade och försvann så hastigt men om Hans berättade om orsaken, och så småningom också om Manfred, har det inte kommit fram något om.
Som Manfred berättade så hade ett oäkta barn, dvs ett barn fött utanför äktenskapet, ingen arvsrätt från fadern på den tiden så att Manfred inte nämns i bouppteckningen är inte så konstigt. Inte förrän 1970 fick barn som föds utom äktenskapet samma arvsrätt som barn i äktenskap.
Till Vänster på kartan syns S Gullgård. Erik Johansson, Emma Kristinas pappa och Manfreds morfar, kom ifrån S Gullgård. Till höger på kartan hittar man Roggafors där Manfred levde med sin mamma tills hon gick bort 1924. Efter det han blivit föräldralös så flyttade han in hos sin moster Märta och ”morbror Janne” från det han var 12 år.