I Roggafors på södra sidan Torpsjön växer Manfred upp hos sin moster och morbror och skaffar sig ett yrke och egen familj
Vintern på Skallan var minst sagt tuff
Hos moster Märta och morbror Janne, som Manfred kallar honom för, fick Manfred verkligen göra rätt för sig. Dom tre kusinerna på gården var alla flickor så Manfred blev den som fick hjälpa till med karlgörat på den lilla bondgården. På sommaren som dräng och på vintern skogsarbete. Manfred berättar på bandet om en vinter då morbror Janne och Manfred tillsammans med två grannar, Maurits Andersson och Oskar Larsson med sina söner, var uppe på Skallan i nästan 4 månader och bodde i en jordkoja. Det var inte på deras egen skog utan dom tog ett jobb med att frakta timmer från upplaget till Skallsjön, 3 km enkel väg.
”Morbror Janne var snabb som en ekorre, stark som en björn och var byggd som en gorilla”
Dom lastade mat för lång tid både till sig själva och de tre hästarna. Dom drog sedan iväg den 2 januari under början – mitten av 1920-talet från Roggafors 3,5 mil ut i vildmarken norrut från Fränsta. De sista 2 milen var ospårat och man plumsade fram mellan träden i djupsnö och -30 grader. Hästarna fick turas om att spåra men blev svettiga och helt slut. När de kom fram den 3 januari, efter att ha övernattat i Hellsjökojan, så var det bara morbror Janne som fattade att de var framme. Såg bara två stora snöhögar. Där skottade de fram två nedgrävda jordkojorna. Den ena var stallet för hästarna, den andra för dem själva. Manskapskojan var avsedd för tre men där skulle alla sex bo.
Under de ljusa timmarna, som inte är så många under vinter-månaderna, skulle de tre lagen köra tre vändor till Skallsjön där det fanns ett upplägg. Medan gubbarna körde iväg och la av skulle småpojkarna skotta fram timret och en ränna så hästen kunde komma åt timret som låg kors och tvärs efter avverkningen.
Morbror Janne och Manfred var först klar varje dag. Oskar och hans grabb kom inte förrän sent på kvällen. Så gick dagarna hela vintern tills det närmade sig påsk. Hästarnas mat räckte men det började tryta för mannarna.
”Jag blev skickad till Skallan för att köpa mjölk. Tre bebodda hus fanns det men ingen ville sälja till mej då det var så många timmerkörare som ville köpa. Jag fick inte ens ett glas mjölk i någon av gårdarna utan fick skida tillbaks med tom kruka. Jag skulle ha gett vad som helst för ett glas mjölk”
Manfred, som var äldst av pojkarna, fick i uppdrag att åka hem till Roggafors vid påsk för att hämta mer mat. Det var skare på morgonen med dagsmeja.
”Det var som att åka på sandpapper. Tjäran försvann fort och blev bara trä kvar. Sedan gick det inte att åka på dom.
Jag vilade efter 5 km i Hellsjökoja där jag åt ett par smörgåsar som jag hade med mej. Mer fick jag inte ta med efter som det var dåligt med mat. Så startade jag men det fastna på skidorna så jag fick bära skidorna drygt 2 ½ mil ner till Fränsta. Sedan en halv mil på andra sidan sjön. Gick förbi ett hus där en bästa väninna till min mamma bodde, hon hette Lova. Hon hade tvillingar som jag brukade leka med. Jag gick in där å där fick jag två vetebröskivor å en kopp kaffe – dom har väl aldrig smaka så bra som då. Nog var hon bra snål som inte kunde ge mig en smörgås när hon visste vad jag hade gått igenom.
Kunde inte skida på sjön och inte gå heller för det var vattensjukt. Fick gå på skidorna över sjön och sedan bära skidorna hem till Rogga. Var kvar där över påskhelgen. På påskafton var jag till Maurits och hämta mat och sedan till Oskars å gjorde samma sak. Lastade på en stålspark som blev tung. Startade på natten vid 11-tiden för att skaren skulle hålla. Jag kom fram till Hellsjökoja i tid. Då hade jag 5 km kvar. Morbror hade lärt mig att jag skulle ha solen i ryggen för att hamna på rätt ställe. Hade jag misslyckats med orienteringen hade ingen saknat mej på flera dar så det var då tur att jag lyckats och kom fram med maten”
Militärtjänsten blev en paus från slitet på gården och i skogen
Man kan förstå att Manfred ville komma ifrån jobbet på gården när man hört honom berätta om slitet han fick var med om. Låter helt omänskligt i jämförelse med det liv vi lever idag 100 år senare.
När Manfred är 20 år gör han militärtjänsten på A4 i Östersund. Under tiden på A4 så härjade en lunginflammationsepidemi. Även Manfred drabbades hårt och blev sängliggande under lång tid. Han tillfrisknade men drabbades av blodpropp i vänstra benet. Han fick kallomslag och ligga med benen högt och huvudet lågt i tre veckor. Låg och såg på snösmältningen i Oviksfjällen. Som Manfred minns det var det minst 8 rekryter som dog bl.a. hans logementsgranne från Stora Skedvi i Dalarna. Någon militär utbildning blev det inget av utan han fick jobba med handräckning
Väl tillbaka hos familjen i Roggafors 1932 har han tankar på att bli måleriarbetare.
Målarlärling var inte drömmen men bättre än jobbet på gården
”Att jobba som målarlärling var inte min dröm men det var då i alla fall bättre än att vara bonddräng. Jag kom till Gullmarks i Gullgård där jag fick bli inackorderad och skulle betala 2 kr om dan för mat och husrum men jag hade bara 30 öre i timman. Då jobba jag 10 timmar och tjänade 3 kronor men jag skulle ju leva på lördag eftermiddag och söndag också så man fick lov att vända på slantarna och hushålla med medlen. Men jag utbildade mig till målare och var de i hemtrakten och så småningom så startade jag eget och blev målarmästare.”
På våren 1934 packar han väskan och åker tillsammans med sina kamrater John Smith och Hilding Jonsson från Övergård till Stockholm för att söka jobb. Där bor dom på Mattis Pensionat på Kungsgatan 5 B, Stockholm Klara. Det var ont om jobb och många målare men man lyckades få jobb alla tre. Manfred fick jobb över sommaren hos Amandus Gustavsson på Söder, den största och rikaste målarmästaren i Stockholm på den tiden. Till vintern återvände de till Roggafors igen. Kanske hade de blivit inspirerad till resan av Manfreds kusin Emma Selina som hade varit och bott en sväng i Stockholm Klara under tiden Manfred låg i det militära.
Manfred blir sedan hemma i Torp och jobbar som målare under vintern men återvänder till Stockholm våren 1935. Han åker inte iväg ensam nu heller utan har sällskap John Smith från Ålsta. De bor tillsammans på Kammakargatan 66 i Adolf Fredriks församling. Den här gången jobbar dom med att måla järnkonstruktioner. Jobbar länge med att måla Västerbrons storbåge på Långholmssidan. Jobbet med att måla järnkonstruktion ledde Manfred och John vidare till Södertälje där dom målade järnvägsbron. Man var effektiva och jobbade hårt vilket gjorde att dom kände sig förmögna när de vände hemåt på hösten.
Manfred och Ella blir ett
Manfred hade tjänat så bra så han kunde köpa ett litet skogsskifte i Rönningen och bytte upp sig från motorcykel till en Skoda. Han var ensam i Rogga och hela sörsidan att ha bil så det imponerade på alla. Tre killar på väg på dans i Överturingen i Skodan plockade upp tre flickor i Alby som också skulle på dans men i Östavall och en av dom var Ella Dufva från Alby. Istället för att hoppa av i Östavall så följde Ella med till Överturingen. Manfred berättar om resan och Ella:
”Hon säjer att hon aldrig haft så roligt som på den där resan till Överturingen. Å Ella hon vart kär i bilen hon å då var hon ju tvungen och ta mej å för jag var ju en del av bilen ja – ville hon ha bilen så var hon tvungen och ta mej å – och så blev de ju och de har hon fått plikta för ända sedan dess men ja är ju gla att jag har henne ja”
Det här var innan kriget 1938 och sedan var det Manfred och Ella. 1941 förlovade dom sig och 6 december 1942 var det bröllop gifte i Alby kyrka.
Efter giftermålet köpte Manfred ett gammalt affärshus i Fränsta och startade målerifirma. Där kunde han hantera linolja, färgpulver och annat som behövdes för att göra färg på den tiden. Där bodde dom bra och firman fick mycket jobb.
Dom hade bestämt att inte skaffa barn förrän kriget var slut. ”Hade Hitler vunnit kriget så hade det inte blivit något barn” berättar Manfred. Men efter krigsslutet 1945 så blev Ella med barn och den 31 maj 1946 föddes Maritta Kristina på BB i Sundsvall.
Firman i Fränsta gick bra men Manfred ville utöka sin marknad. När han fick syn på att Bofors i Karlskoga sökte en målarmästare så blev han intresserad Han sökte jobbet, kom på intervju, det tog en tid men sedan kom ett anställningsavtal i brevlådan. Han tog jobbet och familjen Eriksson flyttlass rullade iväg till Värmland.
1959 kom ett nytt erbjudande och det var från Borlänge, där han tidigare varit och gjort jobb, som han efter en del vånda tackade ja till. Där bodde sedan familjen och Manfred drev målerifirma fram till pensionen 1975 då dom sålde huset och flyttade in till ett mindre krävande boende i Falun.